Brandlusbus

Det kan göra ont. Det kan göra så ont att man kanske är beredd att avstå. Livet händer oss alla. Men jag tror att vi alla inte får lika ont i känslorna. Att somligas känslor är som taggtråd i öppet sår, medan andras känns som tandtråd i ett öppet sår. Ja, det krossar oss. Lämnar spår som tassen från en hund i djupsnön. Ligger kvar där inne i känslorna som ett ouppklarat brott. Vi har ansvar, ett ansvar över vårt eget liv och hur vi fördelar vår tid innan raset. Vi har alla en skyldighet mot oss själva att ta oss upp igen efter raset i bröstet. Vi dör inte, det gör vi ju inte. Men i en del av oss så dör en liten bit, i alla fall en lång stund och vi tänker att ingen jävel ska behöva ha det så här. Det vi upplever är känslornas sanning. Känslorna är som små hänsynslösa och vedervärdiga loppor som gör precis som de vill. Det är det som får oss att gå sönder.

Det här är ingen motiverande text, så är det. Men eftersom det finns så väldigt mycket motiverande flöden överallt och ingenstans kan vi med gott samvete få skriva av oss om det onda i hjärtat. Vi kan relatera till mycket, du och jag kan relatera till det mesta inom ångest. Vi har haft ont vi också, men det handlar förmodligen inte så mycket om något som hänt oss precis just nu. Det handlar om något som har hänt någon annan precis just nu.

Det här handlar om att det gör ont i människor när någon annans känslor blir berörda på ett sådant sätt att det gör ont hela vägen till någon annans bröst. Vad allt det här går ut på är kanske att vi ska lära oss att leva. Lära oss leva i djupaste dalarna granne med helvetet. När vi inte bor så långt nere bor vi granne med något annat. Vi kan till och med bo granne med himlens förort en stund. Det finns kvällar då vi bara vill stanna uppe tills vi ska vakna, bara för att det som händer just nu är så viktigt att det går före allt annat. Det finns kvällar då vi vill klappa vårt husdjur i timmar för att få känna närvaron av någon som aldrig kommer att svika oss.