Brandlusbus

Mitt sporadiska renoveringsobjekt börjar efter två år att ge lite resultat. I ett bipolärt mönster har bostadsrättsinnehavaren på Nr 27 fixat och donat. Gjort fel och tröttnat, gjort rätt och lyckats. Borrat med träborr i betongvägg, spillt färg på helteckningsmattan, skruvat upp hyllor som lossnat och struntat i att måla bakom elementen för att sedan bli riktigt irriterad på den slarvern jag är som prioriterar tid framför resultat. Det gick an när det fanns en sambo som färdigställde mina påbörjade projekt. Villkoret var att jag skulle stanna och "Lära mig" Jag kan inte minnas att jag någonsin gjorde det. Igår kväll kopplade jag en lampkontakt till kökslampan. Självkänslan var på topp då jag drog mig till minnes med att jag prickade högsta betyg i kursen elsäkerhet på gymnasiet. Vilken var fas och vilken var nolla? Jag tänkte att jag hade en stor chans till att välja rätt tråd eftersom det bara fanns två. Någonstans i bakhuvudet mindes jag att det kanske inte spelade så stor roll när det gällde lampor. Balanserande på en pall kopplade jag brun och blå till fas eller nolla eftersom att jag började känna att mitt tålamod inte skulle räcka till google. I med kroken i det befintliga hålet i kökstaket. Lampan kom på plats och nu återstod det bara att se om allt skulle gå åt helvete. Jag tvekade lite innan jag slog på strömmen. Jag funderade som alltid på vad det värsta som kan hända är. Antingen skulle huvudsäkringen till radhuset gå sönder eller så skulle jag bli liggandes platt på golvet. Ringa Riksbyggen och erkänna min brist på kompetens eller dö? Långsamt närmade jag mig strömbrytaren för att se vilket resultat jag skulle få. 

 

Det slutade lyckligt. Nu lyser en lampa i köket som hjälper till att påpeka alla skavanker på väggar och golv som jag själv orsakat. Jag fick flytta på min köksö eftersom att jag med min kombinerade skruvdragare/borrmaskin inte kan borra i betongtak (Tro mig, jag har försökt) Somliga flyttar lampan efter bordet, men jag flyttar bordet efter lampan.