Brandlusbus

Som 15-åring började jag jobba på den Amerikanska Hamburgekjedjan McDonalds. Världens bästa skola, brukar jag säga till våra förväntasfulla helt färska medarbetarna när jag håller introduktion för dem. De är så små, tänker jag. Glömmer bort att jag också var 15 år när jag klev in bakom kulisserna på Mcdonalds för första gången. Det var spännande och stort. Äntligen, efter ett par års längtande kunde jag få tjäna mina egna pengar. Då skulle jag shoppa kläder. Hur mycket kläder som helst. Det gjorde jag också.

Jag såg upp till de äldre rutinerade arbetsledarna på Mcdonalds. Jag gillade de som hade koll på läget, de glada, de positiva, de noggranna ledarna. När jag hade jobbat ett år bestämde jag mig, jag ska dit!

Samtidigt jobbade jag extra på ett par andra ställen. Men McDonalds slog allt. Där kunde jag växa och göra karriär, där kunde jag synas och bli något. Det kunde jag inte på någon annan restaurang eller på den lokala mysiga bokhandeln som jag hjälpte till på, även o det var en väldigt trivsam arbetsplats.

Jag jobbade mycket under gymnasiet, lite väl mycket. Mycket för att förtränga den ångest jag redan hade. Skolan blev lite lidande. Men jag gick ändå ut med 12 MVG i 3:an.

 

Jag blev tillfrågad om jag ville utbilda mig till handledare på McDonalds. Wow! Bara förfrågan levde jag på i några veckor. Tiden gick och snart stod jag där och utbildade nyanställda i kassan.

Jag tog studenten och blev skickad på min första kurs för McDonalds business-school - Hospitality. Fick ett diplom som numera pryder en vägg i vår lägenhet i gamla stan.

Någon månad efter började jag min utbildning till arbetsledare. Sedan väntade första arbetsledarkursen i Stockholm. Det var lyxigt! Hotell och mat 4 gånger dagligen, blev bjudna på Hard rock café på st.eriksgatan i Stockholm. Jag var så tacksam att få bli utvald till en ledare. Jag jobbade mycket på min ledarroll och att coacha andra. Det lockade. Även att vara en god förebild. Jo, jag övade på allt det jag hade sett som fördelar hos mina förebilder på restaurangen. Basic shiftleader management var avklarad och stolt kom jag tillbaka med min nu mera vita skjorta och en namnskylt där det stod: Agnes Brandels - Arbetsledare.

Några månader gick och jag fick åka på nästa kurs - Advanced shiftleader management. Kort därefter fick jag börja utbilda fram nya arbetsledare på restaurangen. Skulle lilla jag utbilda arbetsledare? Jag var osäker på mig själv men fick mycket stöttning och påtryck från min dåvarande chef.

Tiden gick och jag gillade mitt händelserika jobb, jag fick ansvar för rekrytering och utbildning,  mina två absoluta favoritområden. Att driva restaurangen framåt och nå våra mål var det viktigaste för mig, även att se till att medarbetarna trivdes och utvecklades. Det var tufft som 19-åring. Jobbet är tufft men coolt.

Vidare blev jag tillfrågad att börja jobba som 1a assistent åt restaurangchefen. Jag grät av lycka, sen gick tårarna över i rädsla. Men jag tackade ja, självklart. Där är jag nu. Jag lockas tillbaka till mitt jobb även om tiden med Loui hemma är värdefull och underbar. Att vara mamma är det bästa som finns därefter kommer karriär tätt in på.

Jag har förstått att man måste ta risker och chansa. Oj så många gånger jag svettats inför stora och påfrestande uppgifter. Men oj så bra det gick. Eller så gick det inte bra, men vad gjorde det? Det var en lärdom och ingen katastrof. Det var en utmaning och inget problem.

Något jag bestämde mig för innan jag födde Loui var att han och jag aldrig skulle hålla tillbaka varandra. Han ska inte stoppa mig för min karriär och jag ska aldrig någonsin stoppa honom för sina drömmar. Självklart kommer jag alltid stötta upp min son vad som än händer, men ni förstår säkert på vilket sätt jag menar.

Nu har jag "passat på" i 20 minuter. Nu ska jag göra Loui helt nöjd med flaska, blöja och kärlek.