Brandlusbus

Jag knallar utmed Tidans mynning i vårluften. klockan är strax efter midnatt och jag är på väg hem efter en kväll på jobbet. Jag stannar till vid en bänk eftersom jag får ett starkt begär av att se ut över sjön och insupa känslan av att sommaren snart är på väg. Inget känns friare än att vara ute en sommarnatt. Jag sitter med ryggen mot en dunge, där bakom är mörkt. Jag tänder en cigg, sånt där man inte ens borde ha som Fredagssyssla. Först när jag reser mig därifrån och leder min cykel hemåt drar jag mig till minnes och tänker på det kända "Helena fallet" tio meter ifrån där jag går just nu försvann en flicka som aldrig mer hittades. Året var 1992, samma sommar som jag själv föddes. Tänk att jag, precis som ikväll känner mig så trygg och tillfreds med att gå ensam hem en sommarnatt. Jag njuter av tystnaden och jag känner mig fri. Jag tänker att det var säkert precis så Helena kände sig.

 

Att känna mig fri är för mig viktigt. Att vara fri är för mig ett måste. Jag har rätt att gå ensam hem på kvällen och ingen kan ta den rätten ifrån mig. Tyvärr finns det förövare som kan göra så mot andra människor. Skulle någon försöka ta min frihet ifrån mig så skulle jag bli riktigt arg. Tanken kring Helnas försvinnande, och att hon precis gick samma väg som jag gör hem till mig får mig att känna att någon stal Helenas frihet. Hen stal Helenas existens, hen lämnade Helenas familj ett stort tomrum och dessutom lämnades inte ens en kropp att begrava. Där jag går i natten är jag inte alls rädd utan jag tar den plats på gatan precis som jag vill.

 

Jag hoppar upp på min cykel utan lysen och trampar hemåt. När jag är i höjd med polisstationen kliver jag av och återigen leder jag min cykel brevid mig. Precis så som människan är - en ögontjänare. Precis så som jag gjorde när jag var liten flicka och mamma stod och kollade i köksfönstret när jag cyklade iväg. När jag hade cyklat ur hennes synfält stannade jag och tog av mig cykelhjälmen och placerade den i cykelkorgen. Cykelkorgen var användbar och praktisk på den tiden.

 

Några sekunder efter att jag klivit av min cykel så möter jag en målad polisbil. Fick ögonkontakt med en av männen i bilen och intalade mig själv att jag är en sådan människor som följer de lagar och regler kring cykellampor om natten. Jag tänkte också att han måste tro att jag är väldigt förståndig tjej som fattat en förnuftigt beslut.

Upp på cykeln igen för att fortsätta hemåt. Då och då sneglar och över axeln för att försäkra mig om att inte ännu en statligt anställd lagförare ska komma ikapp mig. Precis som den ögontjänaren jag är. Precis som den ögontjänare 80% av Svergies befolkning är i trafiken.

 

Väl hemma på Ekudden visslar jag på min katt som springer och möter mig. Jag ler inombords och hälsar på min lilla fröken. Hon är tacksam och nöjd över att jag inte har våran hund med mig in i hennes (mitt) slott. Väl inne byter jag snabbt ut arbetskläderna mot min morgonrock. Ännu en frihetskänsla. Jag öppnar dörren till min inglasade rymliga balkong som vätter mot skogsdungen. Balkongen är lagom sval och precis som så många sommarkvällar förut är jag så tacksam och nöjd över mitt lilla näste. Klockan har hunnit bli 01.00 vilket betyder att jag om 6 timmar skall vara på mitt jobb igen. Jag sätter mig i ena delen av mitt reafynd som är fejk-råttingmöbler och så öppnar datorn, precis som man inte borde göra när man vet att klockan snart ringer för uppstigning. Minuten efter går jag till köket och öppnar kylskåpet och gör iordning en skål med yoghurt och banan. Just precis så som man inte borde göra minutrarna i sängdags. Jag tar en sista funderare på morgondagen och blir livrädd för att försova mig, precis så som jag gör allt för ofta. hjärnspökena brukar resultera till en sömnlös natt. Jag drar en suck över att jag är precis så hopplös som jag inte borde vara. Jag tröstar mig med att jag förmodligen är lika hopplös som ca 50-60 % av befolkningen.