Brandlusbus

Historien handlar om det hålrum som kallas hjärnan.

Finns verkligen färgen aprikosrosa?

Publicerad 2018-10-31 23:24:00 i Krönikor,

J slet ut dörren till pappas förråd och lika snabbt åker en stor svart väska ut på gräsmattan. Jag hinner knappt reagera innan J far ut som ett skott. Han sliter upp väskan och snabbt tar han fram två golfklubbor. Vi håller till på baksidan av det aprikosrosa radhuset. Vi var två barn mitt uppe i ett av alla dessa sommarlov som aldrig tog slut. På framsidan satt våra pappor som precis påbörjat kvällens första Spendrups. Ur högtalarna ljöd "Jag mår illa" av Magnus Uggla.
 
Jag hade aldrig tidigare haft en riktig golfklubba i min hand. Den här sortens klubba var lite svårare att manövrera än minigolfklubborna på bäckens sommarcafé. Radhuset som var i suterräng låg på en höjd, och vår utsikt var ett hav fullt av hustak. Där stod vi barfota och sköt golfbollar rakt ut i luften. Boll efter boll landade med en smäll på hustaken klädda av tegel. Konsekvenstänket är liksom lite begränsat när man bara är sju och åtta år gamla. Redan då var känslan av att testa förbjudna saker något som jag tror dämpade en hel del rastlöshet hos oss båda. J tog alltid tillfället att gå steget längre, medan jag ofta nöjde mig med att skaka farsornas ölburkar för att sedan få fnissa åt deras förvåning när de skulle öppnas. Jag jobbade också med pruttkuddar, och bajskorvar av plast som jag till min stora förtjusning köpt för min veckopeng på Buttricks i Göteborg.
 
Även om merparten av mina svingar med J:s pappas golfklubbor missade bollen så var även jag medveten om att det vi gör just nu kan få två glada farsor att byta humör ganska snabbt.
Hur det gick? Jag kan väl säga att jag aldrig mer ens funderat på att golfa annat än på café bäckens minigolfbana.
 

 
Det är märkligt hur människor man inte träffat på så många år kan ha gjort så stora avtryck hos mig som barn. Han var på den tiden min fars bästa vän. Det var en person med ett obegränsat förråd av humor. Han gjorde aldrig som man borde, utan han gjorde som han ville. Med glimten i ögat och ett varmt hjärta kom han alltid undan. Vi barn gillade honom för att det varje gång alltid fanns en ny historia att förmedla. Vi visste aldrig hur mycket sanning historierna innehöll, men det spelade ingen roll. Om det inte åkte fram en uppstoppad bäver klädd i tomteluva, eller andra påhittade kreativa traditioner så fanns det alltid en coca-coladrink med sockrad kant. Alltid en godispåse som aldrig tog slut.
 
 
Han var den typ av person som gjorde Lisas pappa förbannad genom att bjuda Lisa på en godisbit på en helt vanlig Onsdag. Han var som lite som "Mormor" i Fredrik Backmans (enligt mig) bästa feelgood-boken i världen. "Herregud, vad gör det om hundra år?" är en avslappnad inställning till livet. Det är personer som mormor och min fars vän som får mig att stundvis känna just det: Avslappnad inställning till livet. Beskedet idag får mig att känna tacksamheten för alla fina barndomsminnen du medverkat till. Tack.
 
 
En morgon hemma på Adolfbergsgatan korades jag till världens störigaste lillasyster. Min fem år äldre tonårssyster hade sitt rum på övervåningen. Jag brukade hinna med både det ena och det andra innan dagens Latjo lajban började. Vi bodde inte särskilt långt ifrån skolan. Förutom när min syster skulle ta sällskap med sina tjejkompisar så fick jag oftast ta sällskap med henne. Den här morgonen var jag ursinnig på syrran för att hon hade någon slags förmån som kallades sovmorgon. Avundsjuk och impulsiv tog jag nyckeln från min systers dörr och stängde. Jag låste utifrån och gick ner och tog på mig min lila pocahontaströja. Det var inte ovanligt att jag låste in syrran på sitt rum titt som tätt för att få utlopp för min ilska (En sådan ilska som bara småsyskon med all rätt får ha) Men jag låste alltid upp efter en stund när jag ansåg att ärendet var preskriberat. Det som inte var min mening med den här morgonen var att jag glömde bort att jag satt syrran bakom lås och bom. Det var inte riktigt lika behagligt att komma hem. När mamma ringer hem från jobbet, då visste man att det var något speciellt hon ville förmedla.
 
Min mamma har alltid varit mjuk och kärleksfull i tonen. Ibland när jag saknade Mamma när jag var hos min pappa så brukade jag ringa med avsikt att få lyssna på hennes telefonsvarare. Den här eftermiddagen var hennes stämma inte lika ljuv.
 
Än idag kan jag tänka på hur otroligt unikt det måste vara att glömma bort att man låst in sin storasyster, kliva ut genom dörren för att sedan aldrig mer komma på att man låst in en människa på en övervåning i en tvåplansvilla. OBS: Korrekturläsning uteblev på grund av saknad funktion till att spara ett utkast?
 
 
Hälsningar, En kvinna som blev drabbad av livets sömnbrist.
 
 
Bjuder morsan på Kaffekalas i lekstugan.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela