Brandlusbus

November är i sin helhet mörk och trist. För att inte tala om Decembers hets inför juletider. Jag känner ofta att högtider som jul och nyår lätt blir fjantigt. Jag är less på mycket av det traditionella. Hur många gånger har jag inte firat jul egentligen? Mig veterligen är det tjugofem år, förutom en gång, då jag lyckades tjata med någon likasinnig till södra Thailand. Och andra sidan kom jag då inte undan svenskarnas traditoner där heller, eftersom att ingen svensk tidigare varit uppriktig nog med att förklara varför det känns rimligt att lämna doften av pepparkakor eller plastgranarna där hemma.

 

 

Förr i tiden hemma hos farmor på julafton var det först julbord med hemmagjord grynkorv, dopp i grytan, sylta och ja, ni förstår åt vilket håll vi är på väg. Efter julbordet skulle det vara Ris ala malta, eller "Apelsinris" som gumman farmor kallade rätten med sin lena breda västgötska. När man hade tagit en portion, fiskat upp apelsinerna och lämnat resterna till djuren ja då var det dags för tårtan. Marcipanen som låg på tårtan var gräddvit och som dekoration hade hon gjort röda marcipantomtar. På tårtan hade hon spritsat "God Jul" i brunt. Eftersom att farmor har åtta barnbarn så var det nog ingen som hann att skåda tårtan så noggrant, de åtta barnbarnen var där direkt och försökte enas om hur många marcipantomtar vardera barnbarn skulle få på sin tallrik.

 

Inte nog med jultåra, för då blev det dags att hugga in på Farmor Gretas pepparkaksgrisar med vit glacyr. Noggrant som på ett konditori hade hon spritsat grisarna och på toppen lite florsocker. Till detta serverades en enorm skål fylld med tio sorters chokladpraliner. Farmor kvittrade alltid glatt och påpekade att det är kul att se att vi äter. Farmor Greta har en dotter som fick anorexia på sjuttiotalet. Sjukdomen har ärrat farmor för resten av livet, och än idag påpekar hon direkt om hon tycker att man har gått ner några kilon i vikt. Hon blir bekymrad och tror med en gång att det är på väg åt helt fel håll.

Skulle man råkat lägga på sig lite trivselkilon blir hon nöjd, ler och kommenterar gladerligen förändringen. Farmor är också den ärligaste människan jag vet. Dagen innan jag skulle göra mitt körkortsprov så satt hon i baksätet och tyckte minsan att jag behövde träna lite till på körningen innan målet. Rätt fick hon.

 

Hon kommer alltid undan med sitt skratt, och har gett mig som barn den bästa känslan av trygghet och omtänksamhet man någonsin kan tänka sig. Hon kunde jonglera också. Klarade fem bollar utan bekymmer. Hon lät alltid katterna ligga kvar i knät, och ansåg att katter trivs när dom "kloar" så det fick de visst göra så mycket de bara ville utan att de vassa mot hennes hud bekom henne det minsta. Hon är kyrklig, traditionell, omtänksam och hon tycker det är lite väl märkligt att vi ungdomar gör allt i fel ordning nu för tiden. Jag vet Farmor, det är ingen ordning på mig. Men den gumma som gjort julen till något att hänga i granen för mig, det är du. 

 

"Du gallskrek genom hela dopet. Det var nog klänningen som satt åt"

Det sa farmor, och jag tror henne.