Brandlusbus

När vintertiden kommer känns det svårt att lyckas undvika att köra bil i mörker. När vinterväglaget och frosten närmar sig känns det opassande att färdas framåt i sommardäck. Spolarvätskan har varit slut i minst en månad. Det borde vara ett mindre problem eftersom att det står en hel dunk i mitt eget förråd. I min bil finns det alldeles för många knappar för bilens egna bästa. Rattvärme, fyra olika alternativ behöver vi ha för att få rätt känsla i ratten. Vill man ha sportstyrning, vill man ha auto eller vill man ha extrem. Det fjärde alternativet har jag inte lagt på minnet. Jag blir lugn när jag känner att alternativet auto dyker upp. Auto känns alltid rätt, och med valet auto kan det aldrig bli fel. Finns även en funktion som heter "Auto start och stopp" Funktionen ska göra en insats för miljön. Jag har dock inte riktigt förstått mig på hur den fungerar. När jag går ur bilen för att öppna bommen till mitt område så vore det önskvärt om bilen ville göra en liten paus. Det har den aldrig gjort. Kanske är det bristen på intresse som får mig att tycka alla dessa knappar och spakar är överflödiga. Men för mig hade det varit minst lika bra med endast elektrisk fönsterhiss och farthållare (Okej, bluetooth är en smidig finess) 

 

Vad är det då som gör min kära "Pappa nr 2" så bekymrad över mitt ansvar som brukare av ett leasingavtal?

1. Oron över onormalt slitage invändigt.

2. Oron över ett smutsigt säte framför barnstolen (Där någon normalt sett sitter med leriga stövlar)

3. Förvånad över mitt beslut att inte införa mat och dryckerförbud under bilfärd.

4. Ovissheten av att jag missar viktig information bilen kommunicerar ut till mig via en av displayerna. "Hur många dagar är det kvar till service? Bilen talar om det" Jag sa att jag inte har någon aning. I själva verket har jag för mig att jag sett siffran 15. Men det måste varit minst 15 eller kanske till och med 30 dagar sedan.

 

Jag misstänker att jag inte är den bästa sortens kund, kanske inte heller bästa sortens bonusdotter till en pedant till bonuspappa som varit i branchen sedan långt innan bonusdottern var född. Faktiskt ända fram tills idag då det blev dags för Hyundai att införa aktivitetsbaserad arbetsplats på huvudkontoret.

Vi oroar oss lite, och funderar på hur en så produktiv männsiska ska sysselsätta sig om dagarna. Förhoppningsvis delvis med fikastunder tillsammans med bonusbarnbarn, men även råda bot på diverse kaos hans fria själar till ungar hittar på. Han har en trygg plats i mitt liv, och läser gladerligen igenom diverse avtal och Pm för att sen berätta hur man bör, och inte bör tolka kråkorna. Han fyller då en liknande funktion som min mamma, när hon kan avgöra vilken försäkring som ska tecknas, eller vilket material man bör välja på overall till en fyraåring. Det första jag gör när jag kommer hem till mamma är (förutom att kolla i kylskåpet) öppna badrumsskåpet för att se vad jag måste prova den här gången.

Ibland erkänner jag att jag verkligen gillar hennes nya läppglans och att jag måste köpa ett sånt. Om jag har tur så kan hon säga att jag kan låna den ett tag. Oftast blir den väldigt fin på mig, och då tycker hon att den passar mig bättre. Det har hänt någon gång att jag har lånat saker som hon absolut vill ha för sig själv.

"Jag råkade låna din....." Då säger hon med sin lenaste röst - Det är klart du vill låna mammas saker med min ungdomliga smak. Hon är givmild, ödmjuk och aldrig någonsin missunsam. Jag beundrar det i kombination med sin självständighet som gjort avtryck på mig. 

 

I en pratstund med en vän idag slog det mig hur annorlunda mitt liv såg ut för bara tre veckor sedan. Ibland går jag runt och oroar mig för att livet ska gå bli till en själlös rutin. Att jag ska känna mig ostimulerad och uttråkad med något som fungerar bra, men som inte är wow. Kickarna har varit ett dilemma för mig samtidigt som tryggheten, att få älska och bli älskad hjärtligt varit ett behov. Att saker händer får mig att känna att det är lite puls i vardagen.

När jag inte förstår en människa brukar jag försöka vända på situationen. När jag känner en hopplöshet och glömmer att jag trivs med livet, ser jag till att det fina jag har berikats med inte blir så otydligt. När jag känner att jag är obotligt missbelåten med vad jag presterat brukar jag fråga mig själv hur jag kunde gjort annorlunda. Om min slutsats leder till att jag gjorde mitt bästa utifrån de förutsättningar som fanns hittar jag oftast ett lugn och ägnar mig åt saker jag är bra på. Att brinna för något är min motor och mitt begär. Det är mitt själ till varför jag ibland överträffar alla förväntningar. Men att brinna för något tillsammans med min motors kapacitet kan få mitt liv att ta en omväg utan GPS. Fördelen med min motor är att det oftast inte finns så många knappar att välja på, den bara går i ett flow och tänker varken på spolarvätska eller service.